LÄMNAR
Frustrerad över hur allting egentligen är. Hur man förändras så mycket på en sån kort period?. Altl har gått så snabbt. Det är över ett år sen nu, när vi satt på tåget mot södra norrland, när vi försökte planka, men kom inte längre än fagersta. Dock sparade vi en hundring, men ändå?
Hur blev det att du blev en så stor del av mitt liv ? En viktigt del. Jag har lärt mig mycket utav detta. Många negativa saker men samtidigt några små positiva.
Jag har blivit en annan människa dock inte till det bättre. Jag har skitit i mina vänner och dess känslor. Har blivit så egocentrisk. Varför? Hur kan man låta sig påverkas av en annan människa så sjukt mycket?.
Det är ändå mitt eget fel, mina egna val. Allt detta har skapats utav mig. Jag kan itne skylla på dig. Det är jag som borde varit stark nog att motstå, att kunna säga nej.
Samtidigt har det inte varit reprokativt, jag har itne besvarats det jag har gett emotionellt. Bara fysiskt. Har jag då rätten att kalla dig ett svin? Det var ändå mitt val att låta mig finna mig in i vår situation. Du säger att vi inte haft något, men det har vi med eller utan ditt erkänande så har vi det. Vi har haft en relation, för alla människor har en relation till varandra, även om det är fysisk, emotionellt, vänskapligt. Vi har delat mycket mer ont än gott. Men det har vi.
Kan man då finna sig i situationen där man ger sig ett ultimatum att utesluta den personen som man känner så stark för, bort från sitt liv?
Det spelar i princip ingen roll längre vart vi har hamnat, det gick snett. Är det för mkt att begära, att få bli lämnad i fred, när ens inre tankar egentligen bara vill stanna kvar. När ens inre tänker på de goda stunderna, som dock var få men ändå goda. Det är jobbigt, att älska . Men mest jobbigt att ej bli älskad tillbaka. Vad jag än gör så kommer du aldrig få samma känslor för mig som jag har haft för dig. Det är därför jag går min väg och din åsikt spelar ingen roll längre för även om du grät eller skrattade åt detkommer du aldrig känna detsamma, därför lämnar jag detta nu och hoppas att aldrig komma tillbaka. För jag gav dig allt och du gav ingenting tillbaka.
Hur blev det att du blev en så stor del av mitt liv ? En viktigt del. Jag har lärt mig mycket utav detta. Många negativa saker men samtidigt några små positiva.
Jag har blivit en annan människa dock inte till det bättre. Jag har skitit i mina vänner och dess känslor. Har blivit så egocentrisk. Varför? Hur kan man låta sig påverkas av en annan människa så sjukt mycket?.
Det är ändå mitt eget fel, mina egna val. Allt detta har skapats utav mig. Jag kan itne skylla på dig. Det är jag som borde varit stark nog att motstå, att kunna säga nej.
Samtidigt har det inte varit reprokativt, jag har itne besvarats det jag har gett emotionellt. Bara fysiskt. Har jag då rätten att kalla dig ett svin? Det var ändå mitt val att låta mig finna mig in i vår situation. Du säger att vi inte haft något, men det har vi med eller utan ditt erkänande så har vi det. Vi har haft en relation, för alla människor har en relation till varandra, även om det är fysisk, emotionellt, vänskapligt. Vi har delat mycket mer ont än gott. Men det har vi.
Kan man då finna sig i situationen där man ger sig ett ultimatum att utesluta den personen som man känner så stark för, bort från sitt liv?
Det spelar i princip ingen roll längre vart vi har hamnat, det gick snett. Är det för mkt att begära, att få bli lämnad i fred, när ens inre tankar egentligen bara vill stanna kvar. När ens inre tänker på de goda stunderna, som dock var få men ändå goda. Det är jobbigt, att älska . Men mest jobbigt att ej bli älskad tillbaka. Vad jag än gör så kommer du aldrig få samma känslor för mig som jag har haft för dig. Det är därför jag går min väg och din åsikt spelar ingen roll längre för även om du grät eller skrattade åt detkommer du aldrig känna detsamma, därför lämnar jag detta nu och hoppas att aldrig komma tillbaka. För jag gav dig allt och du gav ingenting tillbaka.
Kommentarer
Trackback
